Sylvain Chomet, regissören av Attila Marcel

Attila Marcel (se artikel) är den första spelfilmen av regissören Sylvain Chomet, som tidigare gjort de animerade filmerna Belleville Rendez-vous och The Illusionist. Attila Marcel hade premiär på Toronto International Film Festival 2013 och är nu tillgänglig på video on demand i Spanien, Italien, Tyskland, Polen, Österrike och Ungern.
Här är några utdrag från en intervju med regissören:

Vad fick dig att gå från animation till spelfilm?
Det har alltid varit en dröm för mig att jobba med skådespelare, men jag trodde aldrig att jag skulle få chansen. Jag arbetar med animation; för mig så var det en helt annan värld. Det var Claude Ossard som gav mig chansen 2006 genom att erbjuda mig ett avsnitt i filmen Paris, I Love You. Animation är mer påkostat än spelfilm. Att finansiera projektet var svårt och när pengarna äntligen var säkrade hade vi problem med tidslängden, som var mycket längre än de andra episoderna i projektet. Eiffel Tower var en grundläggande upplevelse: Jag kände verkligen att jag var i mitt eget element.

Attila Marcel är egentligen en låt från soundtracket till Belleville Rendez-vous.
Den dagen jag fick idén till titeln skrev jag ner den på en post-it lapp som jag lämnade på köksbordet och tänkte ”Det här kommer bli en film!” Året var 2000, jag jobbade på Belleville Rendez-vous och den låten bara kom till mig [...] Jag hade bara några scener men jag visste att filmen skulle handla om brottning och att det skulle vara mycket musik med i filmen.
Attila Marcel är berättelsen om en ung man som bor med sina kontrollerande fastrar och vars känslor har fastnat i stadiet de var i när hans föräldrar dog, när han var två år.
Hans fastrar gjorde motsatsen till vad en mamma skulle ha gjort: de kvävde honom utan att försöka förstå vem han var och vad han själv ville göra. [...] Kortfattat så handlar filmen om hans relationer med kvinnor: hans mamma, hans fastrar, Madame Proust [...], och, självklart, Michelle, den unga kinesiska cellisten. 

Karaktären Madame Proust är fantastisk.
Hon är motgiftet till fastrarna. I hennes hem är du verkligen ljuspunkten; den totala motsatsen till lägenheten som Paul delar med sina fastrar, som är väldigt mörk, väldigt ren, väldigt tom (förutom några klassiska målningar) - rätt så hotfullt! När Paul upptäcker skillnaden blir han så bländad att det gör ont i hans ögon.

Madame Proust odlar i sin trädgård på fjärde våningen i en Haussmann byggnad, gör fantastiska drycker, kämpar för att rädda planeten och ger betalda rådgivningar…
När vi började marknadsföra den här filmen hade jag, med glädje, skrivit: ‘Attila Marcel, en tribut till droger, Buddhism och en ukulele!’ [...] Det finns en väldigt mystisk sida av Madame Prousts lägenhet: som i buddhistisk mytologi måste man vandra genom en lång korridor för att nå ljuset.

Varje gång Paul sitter vid pianot slukar han massa bakelser.
Jag gillade idén att Paul äter när han känner sig uttråkad, vilket är konstant. De söta bakelserna lämnar smulor, är när du väl börjat äta så kan du inte sluta. [...] Det finns också något barnsligt med bakelserna: Paul har tillåtelse att hämta dem hos bagaren och gå till parken. Dessa ögonblick är den enda friheten han rä tillåten. Och det är vad som kommer orsaka hans förfall, eller snarare vad som kommer rädda honom.

Musik spelar alltid en viktig roll i dina filmer.
Även om det inte är en musikal komedi [...], så ser jag faktiskt Attila Marcel som en musikal. Med Franck Monbaylet, som skrev alla pianostycken för filmen, såg vi till att alla karaktärer hade sitt eget stycke som var i tre-fyr takt: när du dansar i tre-fyr takt så vaggar du fram och tillbaka, lite som när man vaggar ett barn eller omfamnar någon.

den 21 oktober 2015, av Cineuropa

facebook

twitter

youtube